Är det dags att säga hej då?
5-6 år sedan började jag i en förening som jag lärde mig älska rätt snabbt. Jag kände mig genast välkommen när jag satte min fot i omkländingsrummet. Innan dess hade jag haft några år av mer eller mindre mobbning och utanförskap i en förening. Men här visste jag driekt att jag skulle trivas, här skulle det bli annorlunda och visst det blev det också.
De första åren satt jag mest tyst för mig själv och vågade väl inte riktigt va mig själv, men det var alltid någon som kom och prata med en och alla var så trevliga. Jag älskade föreningen och ännu mera hockeyn själv. Inte var jag bra på något sätt (är forfrande inte), men jag hade så himmla kul. Längtade till nästa träning och ville inte vara borta från en ända, där började 4 års jagkommerpåallaträningar personen.
Jag åkte på länger och lärde känna en lagkamrat mycket bättre och kände att jag faktiskt utvecklades, jag började våga mera, jag vågade ta lite mer plats än innan och nu hördes jag faktiskt i omklädningsrummet.
Jag älskade hockeyn mer och mer för varje dag som gick.
Höjdpunktet på allt skulle bli Tibro cupen med vårt nystartade lag. Många av de hade knappt stått på isen i ett år och jag kände väl de inte så jätte bra. Men så roligt jag hade det, alla små minnnen jag har och hur snabbt det känndes som jag kom in i den gruppen. Jag ångrar ingeting och det är ett helt oförgömlingt minne jag har. Det var då det var roligt att spela hockey. Det var då vi hade roligt när vi spelade och mest av allt, när vi förlorade. Vi var glada, vi sjuöng, vi tarmsade omkring och det vi såg framåt.
Så nu 2 år senare, vart står vi ? Varför är det inte lika kul att komma på träningarna längre? Vad har hände?
För mig är det så mycket som har bidragit, en av de är att jag inte utveckats, jag går bakåt istället för farmåt.
Jag orkar inte med det här längre. Jag orkar inte att må piss varje gång jag kommer hem från träningarna för att jag känner att jag inte kan ta i. Jag orkar inte stå på isen och undra va fan gör jag här?
Det som egentligen fick min begare at rinna över var Cupen i blacka i Feburari. Jag ville verkliegn, jag var taggat och jag kände att jag hade så mycket att ge. Varför ville det inte komma ut ? När dagen var över kände jag mig så värdelös, jag kunde inte stoppa alla mina känslor för att komma ut när jag kom hem.
Så vad händer idag ? Jag älskar hockeyn, jag älskar det så mycket. Det finns inget bättre att stå på isen, känna att man gör allt man kan, bli svättig och bara dra fötterna av isen efter träningen. Men idag vet jag inte vad som kommer att hända. Kanske är det dags att säga hej då?
